Caperucita Roja Había una vez una niña muy linda que vivía en el bosque con su mamá, que le había hecho una capa roja para protegerse del frio y el viento. A la niña le gustaba tanto su caperuza, que la llevaba a todas horas, por lo que todo el mundo la llamaba Caperucita Roja. Un día, su abuelita que vivía al otro lado del bosque se puso malita y su madre le pidió que le llevase unos pasteles, frutas y miel. - Querida hijita, llévale estos alimentos a la abuelita y sobre todo no te apartes del camino, ya que en el bosque hay lobos y es muy peligroso - le dijo Caperucita tenía que atravesar el bosque para llegar a casa de la abuelita, pero no le daba miedo porque allí siempre se encontraba con muchos amigos: los pájaros, las ardillas... De repente se encontró al lobo delante de ella, que era muy muy grande y con su voz ronca y temible le preguntó: - ¿A dónde vas, Caperucita? - A casa de mi abuelita- le respondió Caperucita. - Te reto a una carrera- le dijo el lobo - a ver quién llega antes a casa de tu abuelita. Te daré ventaja, yo iré por el camino más largo, tú puedes tomar este atajo. - De acuerdo - dijo Caperucita - sin saber que el atajo era en realidad un camino más largo. Caperucita se puso en camino atravesando el bosque, no haciendo caso a su mamá y se entretuvo cogiendo flores. Mientras tanto, el lobo se fue muy rápido y sin perder el tiempo a casa de la abuelita; llamó a la puerta y la anciana le abrió pensando que era Caperucita. El lobo feroz devoró a la abuelita, se metió en la cama y se puso el camisón y el gorro rosa de la abuela. Caperucita llegó contenta a la casa y al ver la puerta abierta entró y se acercó a la cama y vio sorprendida que su abuela estaba cambiada. - Abuelita, abuelita, ¡qué ojos más grandes tienes! - Son para verte mejor- dijo el lobo imitando la voz de la abuela. - Abuelita, abuelita, ¡qué orejas más grandes tienes! - Son para oírte mejor- siguió diciendo el lobo. - Abuelita, abuelita, ¡qué dientes más grandes tienes! - Son… ¡para comerte mejoooor!- gritó el lobo abalanzándose sobre Caperucita roja. Caperucita comenzó a correr por la habitación gritando desesperada. Mientras tanto, un cazador que en ese momento pasaba por allí, escuchó los gritos de Caperucita y fue corriendo en su ayuda. Entró en la casa y vio al lobo intentando devorarla. El cazador le dio un golpe fuerte en la cabeza al lobo y cayó al suelo desmayado. A continuación sacó a la abuelita, que aún estaba viva, del interior de su barriga. Al despertar, el lobo huyó y nunca más las volvió a molestar. Caperucita y su abuela no sufrieron más que un gran susto y Caperucita roja había aprendido la lección. Prometió a su abuelita no apartarse nunca del camino, como le había dicho su mamá y no hablar con ningún desconocido que se encontrara en el camino.

Rödluvan Det var en gång en mycket rar flicka som bodde i skogen med sin mamma, som hade gjort en röd slängkappa till henne som skydd mot kylan och vinden. Den lilla flickan tyckte så mycket om sin luva att hon jämt hade den på sig, därför kallade alla henne för Rödluvan. En dag, blev hennes lilla mormor, som bodde i andra delen av skogen, sjuk och hennes mamma bad henne att gå dit med några kakor, frukt och honung. Kära lilla barn, ta med den här maten till lilla mormor och framför allt lämna inte stigen för i skogen finns det vargar och det är väldigt farligt – sa hon. Rödluvan måste gå igenom skogen för att komma till lilla mormor, men hon var inte rädd för där träffade hon alltid många vänner: fåglarna, ekorrarna…. Plötsligt träffade hon på vargen framför sig, han var mycket, mycket stor och med sin hesa och otäcka röst frågade han: -Vart är du på väg Rödluvan? -Till min lilla mormors stuga – svarade Rödluvan honom. -Jag utmanar dig på en kapptävling– sa vargen till henne – att se vem som kommer först hem till lilla mormor. Jag ger dig en fördel, jag tar den längsta vägen och du kan ta denna genväg. Överenskommet – sa Rödluvan - utan att veta att genvägen i verkligheten var en längre väg. Rödluvan fortsatte på vägen genom skogen, hon struntade i sin mamma och blev upptagen med att plocka blommor. Under tiden tog sig vargen mycket snabbt och utan att förlora tid till lilla mormors stuga; knackade på dörren och den gamla öppnade för hon trodde det var Rödluvan. Den grymma vargen slukade lilla mormor, la sig i sängen och satte på sig mormors nattlinne och rosa mössa. Rödluvan kom nöjd fram till stugan och när hon såg dörren öppen gick hon in och fram till sängen och såg förvånad att farmor hade förändrats. -Lilla mormor, lilla mormor, vilka stora ögon du har! -Det är för att se dig bättre – sa vargen och härmade mormors röst. -Lilla mormor, lilla mormor vilka stora öron du har! -Det är för att för att höra dig bättre – fortsatte vargen. -Lilla mormor, lilla mormor, vilka stora tänder du har! -Det är… för att bättre kunna ääääta upp dig! skrek vargen och kastade sig över Rödluvan. Rödluvan började springa genom rummet desperat skrikande. Under tiden hörde en jägare, som i detta ögonblick gick förbi, Rödluvans skrik och sprang till hennes hjälp. Han gick in i stugan och såg vargen försöka sluka henne. Jägaren gav ett hårt slag i huvudet på vargen som avsvimmad föll ner på golvet. Sedan drog han ut lilla mormor, som fortfarande levde, inifrån hans mage. När vargen vaknade flydde han och återvände aldrig mer för att störa dem. Rödluvan och hennes mormor led inte mer än av en stor förskräckelse och Rödluvan hade lärt sig en läxa. Hon lovade sin lilla farmor att aldrig lämna stigen, som hennes mamma sagt till henne och att aldrig prata med någon okänd som man möter på vägen.