Little Red Riding Hood Once upon a time, there was a very pretty girl who lived in the forest with her mother, who had made her a red cape to protect her from the cold and wind. The girl liked her hood so much, she wore it all the time, so everyone called her Little Red Riding Hood. One day, her grandmother who lived across the forest became ill and her mother asked her to bring her some cakes, fruits and honey. Dear little daughter, take this food to your grandmother and above all do not stray from the path, because there are wolves in the forest and it is very dangerous - she told her. Little Red Riding Hood had to cross the forest to get to her grandmother's house, but she wasn't afraid because she always met many friends there: the birds, the squirrels. . . Suddenly the wolf appeared in front of her; it was very, very big and with its hoarse, fearsome voice, asked her: Where are you going, Little Red Riding Hood? To my grandmother's house," said Little Red Riding Hood. I challenge you to a race," said the wolf, "to see who gets to your grandmother's house first. I'll give you a head start, I'll take the long way, you can take this shortcut. All right," said Little Red Riding Hood, "not knowing that the shortcut was actually a longer way. Little Red Riding Hood set out through the woods, ignoring her mother and entertaining herself by picking flowers. Meanwhile, the wolf went very quickly to the grandmother’s house, without stopping; he knocked on the door and the old woman opened the door thinking it was Little Red Riding Hood. The big bad wolf devoured Granny, got into bed and put on Granny's nightgown and pink hat. Little Red Riding Hood arrived at the house happy and when she saw the open door, she came in and went to the bedroom and was surprised that her grandmother looked different. Granny, granny, what big eyes you have! All the better to see you with," said the wolf imitating grandmother's voice. Granny, granny, what big ears you have! All the better to hear you with," continued the wolf. Granny, granny, what big teeth you have! All the better to… eat you with!!" shouted the wolf rushing at Little Red Riding Hood. Little Red Riding Hood started running around the room screaming desperately. Meanwhile, a hunter who was passing by at the time heard Little Red Riding Hood’s scream and ran to her aid. He entered the house and saw the wolf trying to devour her. The hunter struck the Wolf hard on the head and it fell to the ground. Then he pulled the granny, who was still alive, out of the wolf’s belly. When it woke up, the wolf ran away and never bothered them again. Little Red Riding Hood and her grandmother suffered nothing but a nasty fright and Little Red Riding Hood had learned her lesson. She promised her grandmother that she would never leave the path, as her mother had told her, and that she would not talk to any strangers along the way.

Rödluvan Det var en gång en mycket rar flicka som bodde i skogen med sin mamma, som hade gjort en röd slängkappa till henne som skydd mot kylan och vinden. Den lilla flickan tyckte så mycket om sin luva att hon jämt hade den på sig, därför kallade alla henne för Rödluvan. En dag, blev hennes lilla mormor, som bodde i andra delen av skogen, sjuk och hennes mamma bad henne att gå dit med några kakor, frukt och honung. Kära lilla barn, ta med den här maten till lilla mormor och framför allt lämna inte stigen för i skogen finns det vargar och det är väldigt farligt – sa hon. Rödluvan måste gå igenom skogen för att komma till lilla mormor, men hon var inte rädd för där träffade hon alltid många vänner: fåglarna, ekorrarna…. Plötsligt träffade hon på vargen framför sig, han var mycket, mycket stor och med sin hesa och otäcka röst frågade han: -Vart är du på väg Rödluvan? -Till min lilla mormors stuga – svarade Rödluvan honom. -Jag utmanar dig på en kapptävling– sa vargen till henne – att se vem som kommer först hem till lilla mormor. Jag ger dig en fördel, jag tar den längsta vägen och du kan ta denna genväg. Överenskommet – sa Rödluvan - utan att veta att genvägen i verkligheten var en längre väg. Rödluvan fortsatte på vägen genom skogen, hon struntade i sin mamma och blev upptagen med att plocka blommor. Under tiden tog sig vargen mycket snabbt och utan att förlora tid till lilla mormors stuga; knackade på dörren och den gamla öppnade för hon trodde det var Rödluvan. Den grymma vargen slukade lilla mormor, la sig i sängen och satte på sig mormors nattlinne och rosa mössa. Rödluvan kom nöjd fram till stugan och när hon såg dörren öppen gick hon in och fram till sängen och såg förvånad att farmor hade förändrats. -Lilla mormor, lilla mormor, vilka stora ögon du har! -Det är för att se dig bättre – sa vargen och härmade mormors röst. -Lilla mormor, lilla mormor vilka stora öron du har! -Det är för att för att höra dig bättre – fortsatte vargen. -Lilla mormor, lilla mormor, vilka stora tänder du har! -Det är… för att bättre kunna ääääta upp dig! skrek vargen och kastade sig över Rödluvan. Rödluvan började springa genom rummet desperat skrikande. Under tiden hörde en jägare, som i detta ögonblick gick förbi, Rödluvans skrik och sprang till hennes hjälp. Han gick in i stugan och såg vargen försöka sluka henne. Jägaren gav ett hårt slag i huvudet på vargen som avsvimmad föll ner på golvet. Sedan drog han ut lilla mormor, som fortfarande levde, inifrån hans mage. När vargen vaknade flydde han och återvände aldrig mer för att störa dem. Rödluvan och hennes mormor led inte mer än av en stor förskräckelse och Rödluvan hade lärt sig en läxa. Hon lovade sin lilla farmor att aldrig lämna stigen, som hennes mamma sagt till henne och att aldrig prata med någon okänd som man möter på vägen.