The Ugly Duckling Once upon a time, a beautiful duck married and soon laid many eggs. Almost all of them were white and perfect but one of them was completely different. It was brown with speckles. Little by little, the shells began to hatch, and the last one left was the brown egg. The duckling that came out was very strange, it had a very large head and a few dark feathers that made his brothers hold a grudge against him. Everyone laughed at the poor duckling, so one day the duckling could no longer stand it and decided to go away, so that no one else would hurt him or make fun of him. He walked through many places, where there were also ducks, but not anyone like him and they all continued to turn their backs on him. But the ugly duckling did not give up and continued to travel until one day he came to a large lake with cristal clear water. In that lake there were two snow-white birds, with long necks and so beautiful, that the duckling stayed watching them for a long time, staring. At first he thought of not getting close because such beautiful animals would surely reject him, but in the end he armed himself with courage and went over to them. Those beautiful animals were swans, who when they saw him, came and invited him to join them. The ugly duckling, surprised but happy, approached and so he could at last swim with someone else without feeling rejected. But he was surprised to see that, within a few days, his dark brown feathers began to fall and other new, completely white ones, grew instead. Also his body began to become bigger and more elegant. At last, the ugly duckling realized what was happening: He was not an ugly duckling, afterall he was not a duck but a swan! He lived happily everafter with his own kind and realized that all animals are beautiful in their own way and deserve to live surrounded by love.

Den Fula Ankungen Det var en gång en vacker ankhona som gifte sig och efter kort tid värpte många ägg. Nästan alla var vita och perfekta men ett av dem var helt annorlunda. Det var gråbrunt med fläckar runt om. Undan för undan kläcktes äggen och det sista som kläcktes var det gråbruna ägget. Ankungen som kom fram var mycket annorlunda, den hade ett mycket stort huvud och några mörka dun vilket gjorde att hans syskon omedelbart fattade motvilja mot honom. Alla skrattade åt den stackars ankungen, så en dag, orkade inte ankungen mer utan bestämde sig för att ge sig av ensam så att ingen mer kunde skada eller reta honom. Han färdades förbi många platser, på många av dem fanns det också ankor men han hittade ingen som liknade honom och alla fortsatte att vända sig bort då de såg honom. Men den fula ankungen gav inte upp utan fortsatte färden tills han en dag kom fram till en stor sjö med kristallklart vatten. I den här sjön fanns det två fåglar som var vita som snö, med långa halsar och så vackra, att ankungen stannade länge och tittade på dem, överväldigad. Först tänkte han inte närma sig dem för så vackra djur skulle säkert visa bort honom men till slut tog han mod till sig och begav sig åt det håll han funnit dem. De vackra djuren var svanar, som inte bara såg honom, de kom fram till honom och bad honom att vara med dem. Den fula ankungen, förvånad men lycklig, närmade sig dem och så kunde han simma med någon utan att känna sig avvisad. Men stor blev hans förvåning, när han efter några dagar märkte att hans gråbruna och mörka dun började falla av och andra nya kom fram, alldeles vita. Även hans kropp började bli större och vackrare. Med en gång, insåg den fula ankungen vad som hänt honom: han var ingen ful ankunge, i själva verket var han ingen anka, utan en svan! Från och med nu levde han lycklig med de sina och han insåg att alla djur är vackra på sitt sätt och förtjänar att leva omgivna av kärlek.