El Patito Feo Érase una vez, una bella patita que se casó y al poco tiempo puso muchos huevos. Casi todos eran blancos y perfectos pero uno de ellos era completamente distinto. Tenía un color pardo y manchas alrededor. Poco a poco, los cascarones se fueron rompiendo, y el último en salir fue el del huevo pardo. El patito que salió era muy extraño, tenía una cabeza muy grande y unas plumas oscuras que hicieron que sus hermanos en seguida le cogiesen manía. Todo el mundo se reía del pobre patito, así que un día, el patito no pudo más y decidió marcharse solo para que nadie más le hiciera daño ni se burlase de él. Pasó por muchos lugares, muchos en los que había también patos pero no encontraba a nadie como él y todos seguían apartándose al verle. Pero el patito feo no se daba por vencido y siguió viajando hasta que un día llegó a un gran lago de aguas cristalinas. En ese lago había dos aves blancas como la nieve, con un largo cuello y tan hermosas, que el patito se quedó mirándolas mucho rato, embobado. Al principio pensó en no acercarse porque unos animales tan bonitos seguramente le rechazarían, pero al final se armó de valor y fue hacia donde se encontraban. Aquellos bellos animales eran cisnes, quienes nada más verle, se acercaron y lo invitaron a unirse a ellos. El patito feo, sorprendido pero feliz, se acercó y así pudo nadar con alguien sin sentirse rechazado. Pero cuál fue su sorpresa, al darse cuenta de que a los pocos días sus plumas pardas y oscuras empezaban a caerse y le salían otras nuevas, completamente blancas. También su cuerpo empezó a hacerse más grande y elegante. En seguida, el patito feo se dio cuenta de lo que pasaba: él no era ningún patito feo, de hecho no era un pato ¡sino un cisne! A partir de entonces, vivió feliz con los suyos y se dio cuenta de que todos los animales son hermosos a su manera y merecen vivir rodeados de amor.

Den Fula Ankungen Det var en gång en vacker ankhona som gifte sig och efter kort tid värpte många ägg. Nästan alla var vita och perfekta men ett av dem var helt annorlunda. Det var gråbrunt med fläckar runt om. Undan för undan kläcktes äggen och det sista som kläcktes var det gråbruna ägget. Ankungen som kom fram var mycket annorlunda, den hade ett mycket stort huvud och några mörka dun vilket gjorde att hans syskon omedelbart fattade motvilja mot honom. Alla skrattade åt den stackars ankungen, så en dag, orkade inte ankungen mer utan bestämde sig för att ge sig av ensam så att ingen mer kunde skada eller reta honom. Han färdades förbi många platser, på många av dem fanns det också ankor men han hittade ingen som liknade honom och alla fortsatte att vända sig bort då de såg honom. Men den fula ankungen gav inte upp utan fortsatte färden tills han en dag kom fram till en stor sjö med kristallklart vatten. I den här sjön fanns det två fåglar som var vita som snö, med långa halsar och så vackra, att ankungen stannade länge och tittade på dem, överväldigad. Först tänkte han inte närma sig dem för så vackra djur skulle säkert visa bort honom men till slut tog han mod till sig och begav sig åt det håll han funnit dem. De vackra djuren var svanar, som inte bara såg honom, de kom fram till honom och bad honom att vara med dem. Den fula ankungen, förvånad men lycklig, närmade sig dem och så kunde han simma med någon utan att känna sig avvisad. Men stor blev hans förvåning, när han efter några dagar märkte att hans gråbruna och mörka dun började falla av och andra nya kom fram, alldeles vita. Även hans kropp började bli större och vackrare. Med en gång, insåg den fula ankungen vad som hänt honom: han var ingen ful ankunge, i själva verket var han ingen anka, utan en svan! Från och med nu levde han lycklig med de sina och han insåg att alla djur är vackra på sitt sätt och förtjänar att leva omgivna av kärlek.