El Lobo y las Siete Cabritillas Érase una vez, siete cabritillas que vivían en una cabaña en medio del bosque junto a su mamá. Un día, ella tuvo que salir por comida por lo que muy sabiamente les advirtió a sus hijos que no debían abrirle la puerta a ningún desconocido. Las cabritas sabrían muy bien cuándo su mamá volvería a casa, puesto que tenía una voz muy dulce y las patas blancas como la nieve. Hechas las advertencias, se marchó cerrando la puerta con llave. Pero el lobo, que era muy astuto y lo había escuchado todo, metió sus patas en harina para blanquearlas y comió claras de huevo para suavizar su ronca voz. Luego regresó, llamó a la cabaña y pidió a las cabritas que le abrieran. Grande fue el susto de ellas que, al ser engañadas y acceder a su petición, miraron a la bestia que aguardaba para devorarlas. Espantadas, corrieron a esconderse en distintos lugares de la casa. Y el lobo, siguiendo a cada una de ellas, las encontró y se las zampó de un solo bocado; excepto a la más pequeñita que había logrado encerrarse dentro de la caja del reloj de su madre. De modo que cuando regresó y la encontró allí, rápidamente salió al campo en busca del lobo. Lo encontró dormido a la orilla del río, así que trajo unas tijeras, hilo y aguja y le cortó la tripa. Salieron sus hijos sanos y salvos del interior, rellenó de nuevo la barriga con pesadas piedras y la volvió a coser. Cuando el lobo despertó, sintió tanta sed que caminó hasta el río, pero el peso de su barriga lo venció e hizo que cayera, muriendo ahogado. Y las cabritas pudieron vivir tranquilas y felices con su mamá a partir de entonces.
Vargen Och De Sju Små Killingarna Det var en gång sju killingar som levde i en stuga mitt i skogen med sin mamma. En dag var hon tvungen att gå ut efter mat så därför varnade hon sina barn mycket klokt att de inte borde öppna dörren för någon okänd. Killingarna visste mycket väl när deras mamma kom tillbaks eftersom hon hade en mycket behaglig röst och tassar vita som snö. När hon gett varningarna gick hon iväg och låste dörren med nyckel. Men vargen, som var mycket slug och hade hört allt, doppade sina tassar i mjöl för att de skulle bli vita och åt äggvita för att göra sin hesa röst mjukare. Sedan gick han tillbaks, knackade på stugan och bad killingarna att öppna. Med stor förskräckelse, av att ha lurats till att ge efter för hans begäran, såg de besten som väntade på att sluka dem. Skrämda sprang de för att gömma sig på olika platser i stugan. Och vargen följde efter var och en, hittade dem och glufsade i sig dem i en enda tugga; utom den allra minsta som hade lyckats stänga in sig i sin mammas klockskåp. Så när hon kom tillbaka och hittade honom där, sprang hon snabbt ut på fältet på jakt efter vargen. Hon hittade honom sovande vid flodens strand, så hon hämtade ett par saxar, tråd och nål och klippte upp magen. Hennes barn kom välbehållna ut från insidan, hon fyllde på nytt magen med tunga stenar och sydde igen. När vargen vaknade kände han sig så törstig att han begav sig till floden, men tyngden i hans mage övermannade honom och gjorde att han föll, drunknade och dog.