La auténtica historia de Newton y la manzana El británico Isaac Newton (1642-1727) es, sin duda ninguna, uno de los grandes nombres de la ciencia de todos los tiempos. Destinado a ser un sencillo agricultor sin vocación y con un carácter misántropo y solitario, su ingenio venció cualquier inconveniente vital para convertirse en el padre de la mecánica clásica mediante las leyes que llevan su nombre, ofreciendo grandes avances sobre la naturaleza de la luz y la óptica, desarrollando el cálculo infinitesimal y, sobre todo, estableciendo las bases de las leyes de la gravitación. Cuando hablamos de gravedad, nos viene a la cabeza su imagen, sentado debajo de un árbol cavilando sobre la vida o sobre el Universo, probablemente. Cuando de pronto una manzana cae de ese árbol y le golpea la cabeza, entonces vincula velozmente lo que le ha pasado con sus estudios previos y surge una idea que después analizará mucho más a fondo con nuevas investigaciones. Estas investigaciones traerán consigo una revolución en el pensamiento, una teoría elegante y capaz de explicar de mejor forma el comportamiento del mundo y el Universo: la gravedad. No obstante, no tenemos la certeza de que haya pasado de tal modo. ¿Quién asegura que fue de esa manera? En realidad, Newton no dejó ningún escrito que lo constatara -o por lo menos no tan bello y sorpresivo-. Sin embargo, la Royal Society de Londres trabaja en la digitalización del escrito original para ponerlo a disposición del público y entonces nos daremos cuenta por nosotros mismos de que no hubo una manzana cayendo sobre su cabeza que le “encendiera la bombilla”, como aparece en algunas versiones de la historia. Este escrito dice que, en efecto, en 1666, una manzana se desprendió de un árbol de la casa de su madre, para ser más exactos. Fue al verla caer cuando comenzó a interesarse en la gravedad, o mejor dicho, a perfeccionar los estudios sobre ella. Esta ley explicaría por qué las órbitas de los planetas alrededor del Sol son elípticas, por qué la luna provoca las mareas y por qué los objetos caen irremediablemente al suelo.

Den sanna historien om Newton och äpplet Den brittiska Isaac Newtonen (1642-1727) är utan tvekan ett av de stora namnen inom vetenskapen genom tiderna. Tänkt att vara en enkel bonde utan livsuppgift och med en misantropisk och ensam karaktär, överträffar hans uppfinningsrikedom varje väsentligt problem och han förvandlas till fadern för den klassiska mekaniken genom lagar som bär hans namn, han gjorde stora framsteg på ljusets och optikens område och utvecklade ”infinitesimal kalkyl” och framför allt, upprättade han grunden för lagarna om gravitation. När vi talar om gravitation, kommer en bild i vårt huvud, han sitter under ett träd och funderar förmodligen på livet eller universum. Plötsligt faller ett äpple från trädet och träffar hans huvud och han länkar snabbt det som hände till sina tidigare studier och en idé uppstår som han sedan analyserar mer grundligt med ny forskning. Dessa undersökningar kom att föra med sig en revolution i tänkande, en teori som är utsökt och bättre kan förklara världens och universums beteende: gravitation. Vi vet dock inte med säkerhet att det gått till så här. Vem garanterar att det gick till på det här sättet? I själva verket har Newton inte lämnat något skrivet som verifierar det - eller åtminstone inte så vackert och överraskande. Emellertid arbetar Royal Society of London på att digitalisera originalskriften för att göra den tillgänglig för allmänheten och då kommer vi själva att inse att det inte fanns ett äpple som föll på hans huvud och ”tände lampan”, som det verkar i vissa versioner av berättelsen. Denna skrift säger att det verkligen, år 1666, föll ett äpple från ett träd vid hans mammas hus, för att vara exakt. Han såg det falla när han började bli intresserad av gravitationen, eller rättare sagt, att förbättra studierna av den. Denna lag skulle förklara varför omloppen av planeterna runt solen är elliptisk, varför månen orsakar tidvatten och varför föremålen oundvikligen faller till marken.